Bulerían: flamencons festrytm

Vad en bulería är

Bulerían är en snabb flamencorytm, och Wikipedia kallar den flamencons emblemiska palo. Få palos är lika populära eller lika dramatiska. Den uppstod ur den calé-romska gemenskapen i Jerez på 1800-talet, till en början som ett raskt, glatt avslut på soleares och besläktade palos, och nu avslutar den ofta en hel flamencoträff, med livlig dans och tramp. Eftersom den började som ett upptempoavslutning, signalerar ett framförande av den ofta att kvällen rör sig från det allvarliga till det festliga.

Att räkna till tolv

Bulerían går i en tolvslagcykel. Idag spelas den oftast med betoningar på tredje, sjätte, åttonde, tionde och tolfte slaget, och cykeln börjar på slag tolv, så betoningen kommer först. Palmas spelas i grupper om sex, vilket skapar motrytmer inom tolvan, och dansare räknar vanligtvis i sex snarare än tolv. Hört på ett annat sätt är det en takt i sex-åtta följt av en takt i tre-fyra.

Varför den låter som en fest

Hastighet och frihet gör skillnaden. Wikipedia beskriver bulerían som den form som tillåter mest improvisation, med rytmen central för allt. Utövarna behöver snabbhet, smidighet och fast kontroll, och dansare använder intrikat fotarbete med tå, häl och trampdyna. Där långsammare palos låter en sångare hålla en ton, driver bulerían hela tiden framåt, vilket är varför den är den naturliga platsen för en dansare att visa upp sig och för rummet att delta i klappandet. En studie av mer än två tusen flamencotexter, sammanfattad av Wikipedia, fann också att bulerías täcker det bredaste ämnesområdet.

Varifrån namnet kommer

Namnet spåras till det spanska verbet burlar, att håna, eller till substantivet bullería, som betyder oväsen, skrik eller larm. Båda passar ljudet av en bulería i full flöde, när klapp, rop och stampande överlappar varandra. Tablaon i Valencia som denna sida följer delar sitt namn med formen, och dess egen föreställningssida listar bulerías bland de palos den presenterar, vid sidan av de äldre och allvarligare tonás, seguiriyas och soleares samt de livliga tangos.

Regionala stilar och tempon

Bulerías delas ibland in i bulerías al golpe, som är långsammare, och bulerías ligadas, som är frenetiska. Regionala stilar kommer från Lebrija, Jerez, Cádiz och Utrera, och Jerez är vanligast. I vissa regioner, som Jerez, håller sig rytmen i en enklare sextaktscykel och använder tolvan endast för att avsluta en fras. Det är därför två bulerías kan kännas så olika även när båda dansas i högt tempo.

Att sjunga och spela en bulería

När en bulería sjungs har den tre eller fyra rader med åtta stavelser vardera. Gitarristen börjar alltid på slag tolv, så accenten hörs först, och ett typiskt kompmönster använder bara två ackord, accentuerade av trummande på gitarren. Traditionella musiker använder ackord från den andalusiska kadensen, ackordföljden som Wikipedia beskriver som typisk för flamenco, medan moderna musiker influerade av jazz använder mer varierad harmonik. Allt vilar under klappet.

Att lyssna efter den på en tablao

När gitarren ökar tempot och klappen börjar överlappa varandra hör du förmodligen en bulería. Lyssna efter cykelns första slag som landar på accenten, och sedan efter sångaren som växlar verser med dansaren. Du behöver inte räkna. Betrakta rummet: när ensemblen avslutar kvällen med en bulería brukar klappet sprida sig från artisterna till borden.

Läs nästa: Så här ser du en flamencoshow